Astrid

Vi kom i kontakt med Karin Bjurström och hennes märke Alice Fine första gången när restaurang Frantzén i Stockholm skulle få ett växtfärgat draperi av henne genom arkitekterna på Joyn Studio. Tyget som valts ut var vårt siden- och linnetyg Aruba Mano Morbida.

Mitt intresse för växtfärgning växte fram genom en vilja att minska kemikalieanvändningen inom modeindustrin. Jag ville hitta ett mer hållbart sätt att arbeta på, både vad gällde produktionsteknik och det socialt och personligt hållbara.

Förutom egen produktion, konstnärliga projekt, inredningsdesign och uppdrag inom sömnad håller hon kurser och föreläsningar i växtfärgning. Förra året kom hennes bok om växtfärgning ut på Natur & Kultur – Plant Magic, som nu även kommer översättas till engelska.

Under årets möbelmässa här i Stockholm var Karin en del av vår utställning Astrid Creative Space, som handlade om hur tyger och framför allt resttyger kan förädlas och återanvändas. Ett tyg som färgas med Karins teknik kan dölja vävfel och fläckar på tyger som annars hade sorterats bort. Hon höll i workshops och hade med flera textila verk i form av draperier, kuddar och plädar.

A: Hur kom du in på just växtfärgning?

KB: Mitt intresse för växtfärgning växte fram genom en vilja att minska kemikalieanvändningen inom modeindustrin. Jag ville hitta ett mer hållbart sätt att arbeta på, både vad gällde produktionsteknik och det socialt- och personligt hållbara. Jag hade kämpat på ett par år med att försöka driva ett hållbart klädmärke och ville ha förändring. Och jag har alltid älskat att färga för hand, något jag började med som barn ihop med min farmor som var duktig på textil och bland annat skapade fantastiska lapptäcken.

Det fanns en önskan att använda restavfall från restaurangen, vilket blev en utgångspunkt för färgskalan. Vi kombinerade det med pigment som jag vet är särskilt ljusbeständiga för att skapa ett hållbart och estetiskt resultat.

A: Hur ser processen ut när du får ett uppdrag som det på Frantzén?

KB: Det börjar oftast med ett inledande möte där jag får en övergripande bild av projektet, dess känsla och färgsättning. I det här fallet med Joyn Studio, som jag har samarbetat med tidigare. Vi diskuterade materialval för gardinen samt vilka färger och material vi ville använda.

Det fanns en önskan att använda restavfall från restaurangen, vilket blev en utgångspunkt för färgskalan. Vi kombinerade det med pigment som jag vet är särskilt ljusbeständiga för att skapa ett hållbart och estetiskt resultat. Det här var mitt första stora draperi och jag har väsentligt förbättrat mina kunskaper om ljusbeständighet sedan dess.

A: Hur mycket skissar du innan du sätter i gång med själva produktionen?

KB: Mitt skissande handlar oftast om det rent praktiska – att göra färgprover och testa olika material. Och någon enklare skiss, för att visa ungefär hur färgerna skulle placeras, med fokus på att skapa en dynamisk komposition.

Vi bestämde oss dock ganska tidigt för att arbeta med Astrids tyg Aruba, en blandning av siden och lin. Tyget har ett fantastiskt fall och en vacker lyster, vilket passade perfekt för projektet.

A: Är det svårt att arbeta med så stora tygstycken som i en gardinvåd?

KB: Ja, det är inte helt okomplicerat! Men det går att lösa, jag färgar i sektioner och har tillgång till ett projektrum där jag kan lägga ut våderna för att få en överblick.

A: Vilka tyger är bäst för växtfärgning?

KB: Alla naturmaterial går att färga men ull och siden tar färg allra bäst, eftersom de är proteinfiber från djurriket. Det skapas en molekylär bindning mellan växtpigment och fiber.

A: Behöver du behandla tyget innan du färgar?

KB: Ja, det är nödvändigt eftersom nästan alla textilier bleks över tid om de utsätts för ljus och tvätt. Växtpigment är dessutom känsligare än syntetiska färger. Därför måste tyget förbehandlas – en process som kallas betning – för att skapa en yta där färgmolekylerna kan fästa.

Vanligtvis används alun, ett mineralsalt, för betningen. Men det finns även andra material som kan användas, till exempel sojamjölk eller symplocos som består av torkade, pulvriserade löv från ett träd i Indonesien.

A: Har du några favoritväxter?

KB: Jag älskar att färga med skal från granatäpple, eftersom pigmentet är väldigt hållbart och ger ett fantastiskt färgdjup. Det är också möjligt att modifiera pigmentet under samma färgning för att skapa allt från glänsande guldgult till grönt och djupaste svart.

Krapproten ligger mig också varmt om hjärtat, tack vare dess vackra persikorosa och tegelröda toner. Och så har vi ekollon – lättillgängliga, gratis och perfekta för att skapa en vacker och beständig mörkblå färg.

Jag jobbar med en slags utveckling av traditionell växtfärgning och knytbatik, som många kanske provat på. Jag skapar avtryck av blommor och blad direkt på tyget, vilket har kommit att kallas bundle dye eller eco print. Här finns inga rätt och fel dock och man kan doppa, spraya, trycka och ånga för olika uttryck.

A: Finns det mesta i naturen här runt omkring oss? Eller hemma i vårt kök?

KB: Jag använder en mix av det som finns i naturen, traditionella växtfärgnings pigment och restprodukter från matproduktion, som avokado- och granatäppleskal, för att minimera mitt klimatavtryck. Det är särskilt givande att ta vara på sådant vi annars skulle slänga, som skal från granatäpple, rödlök och avokado.

Från naturen kan man också plocka material som ekollon, tagetes och praktvädd – alla utmärkta för växtfärgning.

A: Vilken teknik använder du när du skapar dina mönster?

KB: Jag jobbar med en slags utveckling av traditionell växtfärgning och knytbatik, som många kanske provat på. Jag skapar avtryck av blommor och blad direkt på tyget, vilket har kommit att kallas bundle dye eller eco print. Här finns inga rätt och fel dock och man kan doppa, spraya, trycka och ånga för olika uttryck.

A: Har du ett drömuppdrag?

KB: Jag har alltid drömt om att få jobba med Dries Van Noten! Han är mästaren på att kombinera olika mönster och färger och få det att se helt magiskt ut.

Men jag drömmer också om fler inredningsuppdrag då jag älskar att skala upp mina uttryck och tekniker och låta dem ta mer plats, gärna i offentliga miljöer.