Astrid

Inredningsarkitekt Joakim Nyström tog kontakt med oss när han hjälpte Bar Montan med deras nya lokal i Slakthusområdet, Stockholm. Utgångspunkten var att behålla den gamla byggnadens råa karaktär, och matcha textilierna med den känslan. Det fanns också inspiration från Japan och användningen av lapptäcken som ledde till att våra resttyger kom att användas för att skapa draperier och gardiner till lokalen. Vi valde att använda tyger i nästan samma färgton men med olika sorters ytor, blanka, strukturerade, transparenta och täta. Vi blir verkligen inspirerade av estetiken, hantverket och arkitektens förhållningssätt. Läs hans egna ord om processen här.

Lokalen som vi gick in i hade så mycket karaktär i sig så det fanns heller ingen anledning att försöka jobba fram något ”inredningskoncept” – det fanns redan där. Det var lager på lager från olika decennier av användning. Lite av ett lapptäcke av kakel, puts och tegel.

Joakim Nyström: Hela konceptet med Bar Montan som restaurangen och baren heter, grundade sig i att så mycket som möjligt ta till vara på det som fanns. Budgeten var också så knapp att det egentligen inte fanns nåt val. Lokalen som vi gick in i hade så mycket karaktär i sig så det var heller ingen anledning att försöka jobba fram något ”inredningskoncept” – det fanns redan där. Det var lager på lager från olika decennier av användning. Lite av ett lapptäcke av kakel, puts och tegel.

Jag, tillsammans med min kollega Johan Dehlin, har ritat lokalen och den fasta inredningen i ett nära samarbete med krögarna. Det som varit extra givande i det här projektet var att vi från början drog ihop ett team med olika kompetenser där alla fick vara med och tycka om allt. Med oss hade vi grafiska formgivaren Esteban Berrios Vargas och konstnären Björn Bengtsson. Tillsammans med krögarna mejslade vi fram ett uttryck som skulle genomsyra hela konceptet. Från menyer och skyltar till inredning. Vi var från början väldigt överens om vart vi ville. Men absolut inte hur det skulle se ut. Det har visat sig under tiden, och utvecklas fortfarande.

För mig är det enormt givande att jobba tillsammans med andra yrkesgrupper redan i konceptstadiet. Att våga släppa taget och inkludera andra i beslutstagandet låter så mycket som en klyscha, men jag tror på det på riktigt. Och jag vet att det är viktigt för mig. Det är ju också det som gör formgivning kul. Att släppa in andra och vara öppen för beslut som jag själv inte skulle tagit i första läget. Jag gillar att ha nåt som skaver lite i projekten. Det betyder att jag vågat släppa kontrollen. Med tiden förstår man vad som egentligen var viktigt och vad som förmodligen bara var nån konstig vedertagen branschtrend.

Jag upplever dom flesta lokaler i Stockholm som överdesignade, med tydliga vattentäta designkoncept där materialpaletten är gud. Med Bar Montan så ville vi verkligen gå emot det och prata mycket mer om nån slags stämning. Det är klart att det är ett designat ställe men det var viktigt att folk INTE först och främst skulle tänka på inredningen när dom klev in. Kanske låter konstigt, men dom flesta lokaler jag känner mig mest hemma i skulle jag inte kunna säga vad dom har för stolar eller bord till exempel. Jag har aldrig tänkt på det. Det handlar så mycket mer om en känsla.

När det kom till gardinerna så visste vi från början att det skulle in textil av något slag, både för att visuellt mjuka upp men också för akustikens skull. Vi började spåna på var man kunde få tag i stora bitar textil och hörde av oss till Dramaten och Operan bland annat för att kanske kunna ta över gamla fonder som vi kunde hänga upp. Vi fick några förslag men inget som vi kände att restaurangen kunde stå för. Vi chansade och frågade er om ni möjligen hade överbliven textil som vi kunde få använda och det hade ni. Allt som kommer från er är ju hög kvalitet så det kändes så tryggt att låta er få välja de slattar ni tänkte kunde passa. När jag fått bitarna från er så började jag skissa upp ett lapptäcke med dom olika delarna men kände snabbt att det blev för genomtänkt. Så vi skickade all textil i säckar till RIBE med mått på gardinerna så fick Rita och hennes gäng sy ihop det som dom ville. De enda förhållningsregler som fanns var att den övre överlappande delen skulle sys av transparenta tyger och den nedre av blandat, opaka och transparenta. Den övre täcker ett fönsterparti som vi ritade in för att få in ljus från takfönstren i den intilliggande lokalen. Tygstycket till ingången gjordes av konstnären Felix Ahlberg Eriksson.

Till bardelen, som gick i en annan färgskala, var det mer knappt om tyg så där stod jag tillsammans med Rita och försökte få ihop så att det skulle räcka till alla gardiner. Det räckte precis. Jag ville gärna ha det mest transparenta tyget i ögonhöjd sen fick hon göra som hon ville. Det blev så himla bra. Och så mycket bättre än om jag själv hade fått bestämma.

LITE OM VÄVNING, FEL OCH RESTBITAR

Ett tyg skapas genom att trådar träs in i en vävstol, den delen kallads varpen och rullas upp på en stor bom. För att sammanfogas till ett tyg behövs en tvärgående tråd, väften, som genom olika sätt att lyfta varptrådarna tillsammans bildar tyget (kallas bindningar -så som tuskaft, satin). Beroende på bredden och tygets tjocklek kan trådarna variera från hundratal till tusentals. För det mesta flyter det på felfritt men eftersom trådar är sköra kan de gå av, de kan fastna eller hamna fel på olika sätt. I vävfabriken kan det flyga omkring fiberdamm som lätt fastnar i tyget. I efterbehandlingsprocessen kan dessutom oönskade fläckar och andra oväntade saker dyka upp.

Sammantaget finns det många sätt ett fel eller skönhetsfläck kan uppkomma på tyget. Traditionellt i textilindustrin har detta ansetts vara ett fel som inte kan användas, och biten tas bort. Vi vill uppmärksamma dessa bitar som en resurs. Om bitarna kan användas, antingen som de är som mindre gardiner, med diskreta skarvar eller som en lapptäcksgardin, sparar vi allas resurser. Och ur ett miljöperspektiv, samt för att följa avfallshierarkin, är återanvändning alltid nummer ett eftersom återvinning är mer energikrävande. Det finns tyvärr heller inget bra sätt att återvinna polyestertyger så att de kan bli nya tyger igen, och därför kan vi sluta oss till att mycket bränns upp för energiåtervinning. Endast 1% av de tyger som samlas in för återvinning blir nya fibrer.

Förutom tygbitar med fel har vi resttyger från det som ibland blir den sista tygbiten på rullen. Vi använder dem för våra prover, men vi har mer av våra populära färger än vi behöver. Förutom prover har vi använt dessa till våra Astrid-väskor och gjort trasmattor tillsammans med Vandra Rugs. Vi skänker till skolor, mest till designskolor men även grundskolor. Vi samarbetar med arkitekter och designers som vill använda överblivna tyger för projekt med en hög hållbarhetsprofil.

När det kommer till rester av våra tyger för möbler och dekoration finns det så många användningsområden, så vi har egentligen svårt att kalla dem rester. Förutom prover använder vi dem för att göra exempelvis kuddar, överkast, dukar och servetter. Men vi har mer än vi använder av populära färger och betraktar dem som ett slags administrativt problem; hur ska vi ta hand om dem för att göra det bästa av en fin resurs utan att göra det alltför tidskrävande i hanteringen? Vi vill gärna hitta en väg tillsammans med en flexibel partner.

En annan del av våra resttyger kommer från när vi klipper till våra klipprover, små avklipp som är perfekta att använda som fyllnadsmaterial.

Vi är alltid nyfikna och öppna för hur man bäst använder restbitar. Har du ett projekt och vill använda våra restbitar, hör gärna av dig.